Madeleine Onne med Abigail Sheppard. Bild: Stefan Bremer
Vilken betydelse har Helsingfors internationella balettävling i balettvärlden?
Tävlingen har ett otroligt gott rykte: både ungdomarna och deras föräldrar känner sig trygga här. Inte bara för att Finland och Helsingfors är en säker plats överhuvudtaget. Tävlingen är också välorganiserad och man ser till ungdomarnas bästa.
Det finns också tillräckligt med balettsalar i Operahuset för att ge alla dansare plats, boende är förberett, och det brukar vara förstklassiga jurymedlemmar. Vi är i Operahuset, på samma ställe under hela tävlingen. Det är unikt!
Vad tror du att en balettävling har för betydelse för deltagare?
Idag är det viktigt att bli sedd, inte bara av jurymedlemmar. Dom ungdomar som är bra får ju oftast någon form av erbjudande. När jag satt i juryn 2012 och representerade Hong Kong Ballet anställde jag Candice Adea, som vann första priset som senior.
Egentligen är själva förberedelsen det allra viktigaste är, det arbete man gör, det kan ju ingen någonsing ta bort ifrån dessa ungdomar. Att få jobba nära och intensivt med en coach och ha ett mål, är ju alltid mera inspirerande än att bara jobba för jobbandets skull.
Dagens ungdomar är också så smarta att bygga upp sina nätverk under tävlingen och många gånger håller de livet ut!
Vilken betydelse har tävlingen för staden Helsingfors?
Jag upplever nu när jag har arbetat i många olika kontinenter och städer, att kulturintresset i Finland är ovanligtt stort. Man ser alla dessa fantastiska kulturbyggnaderna som ligger i det här området vid Tölöviken.
Att fokusera på dans i en tid när vi talar om att vi vill sudda ut gränser, att alla skall känna sig välkomna oavsedd kultur och språk, då är dans någonting fantastiskt. Att ha en stor danstävling, där just fokus läggs på att att vi alla är lika oavsett vilket språk, religion, hudfärg eller kultur vi har, är jätteviktigt för Finland och Helsingfors!
Vad handlar det om att tävla i konst?
Det kan man ju egentligen inte, det är ju så subjektivt (leende). Men bortsätt från det: vissa saker kan man ju mäta. Man kan ju mäta om individen klarar dom tekniska uppgifterna, den delen är ju rättvis precis som i skridskoåkning och höjdhoppning. och you name it.
Men sen tillkommer det här artistiska, som naturligtvis är otroligt subjektivt. Jurymedlemmarna kommer ju från jordens alla hörn och har stor erfarenhet, och det dom letar efter är ju inte alltid en färdig produkt, utan potentialen i den unga dansaren. Därför kan man tävla. Man kan hitta möjligheterna som man kanske annars inte skulle hitta.
Och de här ungdomar kanske får chans att arbeta med ett nytt kompani eller ny skola som dom inte hade haft möjlighet till annars, samtidigt får skolor möjlighet att visa att dom kan träna unga dansare till framtida proffs.
Finns det en framtid för sådana tävlingar?
Vi människor verkar villa ju tävla om allt, t.o.m. i tv-program, där man kan tävla om vem som blir kär i vem. Vi vill ha vinnare och stjärnor.
Och inför en tävling har ju alla jobbat, och därför finns det inga förlorare.
Text: Heidi Almi
Madeleine Onne med Yimeng Sun och Lucas Jerkander. Bild: Stefan Bremer